Det här blogginlägget handlar om hur svårt det kan vara med hattar.
Min kära vän Fredrik Rixman har under ett par månader egnat full koncentration på att skaffa sig en hållbar huvudbonadslösning. Vägen dit har varit allt annat än spikrak. Om man har känt Fredrik en längre tid, vet man att han alltid brukade bära kepsar från kangol, något som han idag anser tillhör det förflutna. Kubansk stråhatt blev mitt förslag, men då menar Fredrik Rixman att, hur gärna han än skulle vilja bära en sådan, är risken för att bli tagen för en av Håkan Hellströms medmusiker alldeles för stor. Jag ryggar tillbaka och menar att icke ska väl ett stolle som Håkan Hellström ha inflytande över Rixmans look och än mindre skulle väl stollens medmusiker äga rättigheterna till en sådan allmän huvudbonad som, kubansk stråhatt. Samtidigt förstår jag min vän. Varför chansa?
Rixman känner sig inmålad i ett hörn vill jag lova. Hursomhelst, igår såg Rixman sin stora chans.
En ljum sommarkväll
Jag och modemässiga Fredrik Gruber tog en stillsam öl på restaurangen där Fredrik Rixman arbetar. Rixman hugger tag i Gruber en aning vädjande och säger:
– Gruber hjälp mig. Vad ska jag bära för huvudbonad?
-Basker, svarar Gruber blixtsnabbt. Det blir tyst. Jag och Rixman håller andan. Tiden står still. Ingen vågar möta någons blick. Gruber är medveten vilken anspänning han orsakat. Adrenalinet gör Gruber fokuserad, och han höjer ett varningens finger som signalerar kontroll. En kontroll som jag och Rixman välkomnar i den oerhört pressade situationen. Fortfarande med fingret i luften säger Gruber:
-Prova! Om det inte känns rätt, så låt det vara.
Rixman och jag andas ut som efter den första branta backen i en vild berg- och dalbana, det tuffaste är avklarat men åkturen är inte över.
Under mindre stressade omständigheter får nu Gruber god tid på sig att förklara vad han vill ha sagt. Han redogör hur han sett ett fotografi på Evert Taube. Evert bär tydligen basker som den mest självklara sak i världen, något som gjort intryck på Gruber.
Manligt sätter vi punkt för samtalet med en lättnadens skål. Rixman återgår till sitt arbete och jag och Gruber småpratar lite om andra saker, på det där mysiga bekymmerslösa sommarkvällsviset. Någonstans i samtalet kommer baskern på tal och en bekväm Gruber utbrister:
- No tension, no faschion.
Så är det med Gruber och visst har han rätt:
